Novelltävling – Hela Halland läser (sann berättelse) 

You´ll find Google Translate on the bottom of this page.

I veckan utlyste Hallands Nyheter en novelltävling ”Hela Halland läser” med ”utanförskap” som tema. Roligt tänkte jag och filade färdigt på en text jag skrivit för en tid sedan. När jag skulle skicka in den såg jag, till min besvikelse, att tävlingen endast var för de som var skrivna i Halland. Någon novelltävling blev det aldrig för mig, men jag väljer att dela min text ändå, dessutom kunde jag göra den lite längre eftersom jag inte behövde begränsa mig till 5000 tecken 🙂

”Skam – en inte så vacker klänning att bära”
Tårarna rullar ner över mina kinder, näsan är tjock av snor och på kudden syns stora, blöta pölar av de tårar som absorberats in i bomullstyget. Jag kramar hårt om kudden, det känns gott att få pressa mig mot dess mjuka stoppning, som ett försök till att trösta mig själv från den smärta som i mig är så stor. Jag har svårt att hitta klarhet i mina tankar och kan än mindre sätta ord på det som gör ont. Magen talar sitt språk genom den molande värk som gör sig påmind dag efter dag. Mor försöker trösta, stryker mig på ryggen med sin ömma hand med önskan om att kunna ge mig smärtlindring. Men ensamheten känns total och utanförskapet likaså. Huset är fullt av människor men paradoxalt nog känner jag mig ändå ensam och övergiven.

flicka-i-rum                               Fotocred: Pixabay.com

Fosterbarn, sommarbarn och alla andra som behöver hjälp tar sin tid. Alla dessa människor och allt arbete tar min plats, det är så jag känner. Jag vill vara i mina föräldrars fokus, jag vill känna att jag är nummer ett; sedd, önskad och älskad. Men de som bor hos oss, i kombination med alla ”borden och måsten”, kräver allt för stor uppmärksamhet.
Likt en torrlagd öken törstar jag efter att

mina själsliga behov ska få näring, att jag ska få det jag behöver, som den lilla flicka jag är. Tyvärr finns inte tillräckligt mycket av den näring, eller den tid, i det hem jag växer upp i, inte för att möta mina behov. Det jag inte förstår på många år framåt är att mina föräldrar älskar mig ovillkorligt, utifrån deras förmåga och möjligheter. De älskar mig, men mina behov och deras förmåga når aldrig riktigt dit att de går hand i hand och jag blir som barn alltmer osäker på vem jag är och var jag hör hemma.

Avsaknaden av den bekräftelse jag behöver från mina föräldrar tolkar jag utifrån barnets perspektiv. Att jag och de behov jag har inte är ok. Att jag skapar problem, att jag både är påfrestande och krävande som uttrycker att jag önskar något mer. Det är fel på mig. Jag börjar skämmas över den jag är och de behov jag har. Allt eftersom åren går blir jag sakta men säkert brännmärkt av självföraktets förrädiska sigill. Skamkänslan över mig själv blir allt mer ett faktum och jag får allt svårare att våga vara jag. Istället för att möta mina egna själsliga behov och utveckla en självkännedom om mina känslor, så lärde jag mig att gömma undan allt detta i ett säkert förvar. Nertryckt bakom magont och efter några år även bakom en långvarig, daglig huvudvärk som blev ett av mina signum under den kommande tonårstiden.

Allteftersom jag blir äldre, börjar jag leta mig utanför hemmet, någonting leder mig till andra vuxna förebilder som ger lite av det jag önskar och längtar efter. Tid. Tid för mig; tid att se mig, tid att lyssna på mig, tid att umgås med mig utanför arbetets plattform. Paret med de söta hundarna, min faster i de höga stilettklackarna, min andra faster med den hjärtliga enkelheten, mannen med de fina snäckorna, samt mina vänners föräldrar. Människor som alltid kommer ha en given plats i mitt vuxna hjärta.

Det knackar på dörren, jag fryser till och stannar upp strax innan jag reagerar genom att snabbt dra mig undan för att hitta en plats där ingen ser mig. Skammens klänning omsluter mig fullständigt. Hur ser jag ut? Är kläder och hår i sin bästa presentabla form? Varje gång det knackar på dörren står det mellan två val; antingen tar jag mig till en spegel så att jag kan se över mitt utseende, eller så fortsätter jag hålla mig gömd, ibland är det inte ens lönt att försöka, då mitt utgångsläge är allt för långt ifrån det jag vill visa upp. Den sociala och nyfikna lilla jag har formats till en rädd och skamfylld, alltmer folkskygg person. Självkänslan har tömts ut och prestationskraven har fyllt dess plats. För att vara något; se till att prestera, visa bara det bästa och visa framför allt inga svagheter – starkast vinner och ”plikten framför allt” som Gustav VI Adolf sa.

Utanförskap finns överallt, även där det utåt ser ut till att finnas en inkluderande atmosfär. I hemmen, i skolan, på arbetet, i kyrkan, i fotbollslaget, osv. Förmodligen är både du och jag en del i att någon eller några personer upplever utanförskap. Det är inte särskilt smickrande att få reda på att man varit en bidragande orsak till att någon annan känt sig utanför eller bortglömd, men så ser förmodligen den nakna och brutala sanningen ut. Vi får hjälpas åt att inkludera varandra, både de i vår närhet, men också de som ingen har.
Jag är glad över att mina föräldrar tog emot fosterbarnen, att de skyddade dem från deras destruktiva liv och utanförskap i de sammanhang de kom ifrån. Samtidigt, i mitt fall, så innebar bl.a. denna inkludering av fosterbarn, att jag i samma familj, utifrån mina behov, fick erfara utanförskap. Jag har egentligen ingen aning om jag hade upplevt min uppväxt annorlunda om vi inte haft fosterbarn och jag säger inte att något är någons fel, men de behov jag hade, och med de förutsättningar som fanns, så blev det inte så bra för lilla mig.

Om några månader kommer vi, jag och min familj, att ta emot vår första ensamkommande kille från Afghanistan. Varför utsätter jag mig och familjen för detta med tanke på att jag har den erfarenhet jag har? Jag säger, med själ och hjärta; att det är SJÄLVKLART att vi öppnar vårt hem om vi kan hindra utanförskap för en eller flera personer. En självklarhet jag är glad över att mina föräldrar format inom mig. Det finns oändligt många ”där ute” som behöver en trygg vuxen i sin närhet, fler än vi anar. Som barn har man rätten att bli sedd, älskad och respekterad oavsett vem man är och vilka behov man har. Jag väljer att se mitt utanförskap som en erfarenhet. Det har varit en tung börda att bära under många år, men efter terapi och läkning till kropp och själ så ger det mig styrka och uppmuntran i det som nu ligger framför!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s