Jag är nära situationen, men ändå så långt ifrån den verklighet som de drabbade upplever. Jag har sorg, men jag känner inte ens i närheten av den förkrosselse och smärta som de föräldrar som har barn på plats. Jag kan ana vilken smärta de känner, de som mist sitt barn! Själv är jag så långt borta från situationen att jag kan skjuta bort de tankar som ger en hint om hur det hade varit om det varit min son som lämnat vår familj.
Jag börjar skämmas över den jag är och de behov jag har. Allt eftersom åren går blir jag sakta men säkert brännmärkt av självföraktets förrädiska sigill. Skamkänslan över mig själv blir allt mer ett faktum och jag får allt svårare att våga vara jag. Istället för att möta mina egna själsliga behov och utveckla en självkännedom om mina känslor, så lärde jag mig att gömma undan allt detta i ett säkert förvar.
Det är i sådana här ögonblick allt stannar upp och jag letar inombords efter vilken riktning jag ska välja. Idag stod det mellan; att skrika ”JAG ORKAR INTE! jag vill ha kväll i min soffa!” eller lugnt och metodiskt börja tvätta av ALLT jag köpt.