”Du är 40 år, vill du inget mer av livet än att jobba halvtid med samma saker hela tiden?!” Frågan jag fick häromdagen var lite provokativ för mig. Å ena sidan undrar jag om det inte räcker med det jag är, har och gör? Å andra sidan längtar jag efter fler utmaningar och nya höjder i mitt arbetsliv.
Jag är precis hemkommen från en skön, meditativ promenad. För en stund har jag fått umgås med mig själv och min skapare. Jag tycker att det hjälper när jag önskar få ny input i det tankenystan som gärna trasslar ihop sig i mitt inre. Under promenaden har jag inte självvalt, om och om igen, gått och nynnat på låten; ”Slå mig hårt i ansiktet, så att jag känner att jag lever”… Jag älskar melodin, men jag har egentligen aldrig gillat texten. Men, idag, så fick budskapet ett innehåll och en mening för mig; ”jag vill känna att jag lever” – på alla plan, även jobbet! Kanske är det så att vi ibland behöver lite provokation från andra, detta för få oss att ta en ny funderarsväng kring vissa delar av våra liv. Ja, lite obekvämt, men nyttigt oavsett vilket svar vi än kommer fram till.
Frågan som återkommer för många av oss när det gäller vår arbetspresterande insats är; ska jag vara kvar på mitt jobb, ska jag försöka avancera, osv. Själv planerade jag att jobba inom Human Resources och göra karriär inom området. Jag läste 2 1/2 år på Göteborgs Universitet och därefter tog jag ett planerat uppehåll för att bilda familj. Tanken var sedan att färdigställa utbildningen efter några år som småbarnsmamma. Under dessa småbarnsår tänkte jag att jag skulle ”ta vara på tiden under min föräldraledighet”. Jag utbildade mig inom flera områden inom hälsa och träning, jag jobbade på ett träningscenter, tog rollen som ordförande i en innebandyförening, samt att jag jobbade extra som städare. Det blev inte som planerat. 2005 drog jag, med full fart, in i den ”berömda väggen” och jag lever fortfarande i konsekvenserna av den smällen genom; kronisk huvudvärk 24/7, ångestproblematik, samt nedsatt arbetsförmåga. Jag ångrar att jag inte istället gick in i föräldraledigheten med inställning om att jag skulle ”ta vara på ledigheten under småbarnsåren”.
Det tog ett helt år innan jag ens kunde gå en raskare promenad. Det tog tre år med heltidssjukskrivning innan jag kunde börja arbetsträna. Det var en ordentlig smäll som vände upp och ner på hela livet. Så småningom, ca 2010, var jag uppe i 50% arbetskapacitet. Då ringer de från universitetet och säger att det nu är sista chansen för mig att läsa färdig min högskoleutbildning eftersom de skulle göra om utbildningen. DÄR OCH DÅ fick jag möta den stora frågan; om jag skulle ”bli något” eller om det var ok att ”bara vara jag” trots mina begränsningar. I detta fall hade jag inget val. Jag fick inse och acceptera att det räcker att jag är jag och att mitt värde inte, under några omständigheter, kan mätas i jobb eller framgång. Jag fick acceptera att jag inte kunde läsa mig till någon examen och vad är en universitetsutbildning utan examen…
Jag vet att saker och ting förändras och jag känner att det fortfarande går framåt med mitt mående. Sen i somras har jag kunnat utöka mina aktiviteter på fritiden utan att det kostar mig alltför mycket i kraft och energi. Jag är så otroligt glad för detta och dessa framsteg gör att jag vågar tro att jag kommer att klara av fler och nya utmaningar även inom arbetslivet. MEN, jag har också lärt mig att leva med begränsningar, begränsningar som krockar med min iver att vilja mer. Detta gör att jag har lärt mig att värdesätta andra saker i livet, allt handlar inte om social status, arbete och pengar…även om det ger krydda åt vardagen!
När jag fyllde 40 år, i februari, fick jag några visdomsord av en nyfunnen vän, @carolalysebring, en kvinna som har stor förmåga att uppmuntra och pusha mig i att våga leva på riktigt! Givetvis får textens innebörd ta sin plats inom vad var och en anser är rätt och fel i livets svängar, men dess huvudpoäng gillar jag starkt! Detta påminner jag mig själv om när jag börjar jämföra mig med andra, eller då jag känner mig dömd av andra människor utifrån vad jag väljer att göra eller inte göra.
”The shit that makes your heart beat faster and your eyes glow when you do it and talk about it, no matter what it is – do that! Do it as often as you can. Because that´s what life is about. Create as many passionate, happy moments as possible. Don´t let anyone stop you from doing the things you love – not even yourself”.
—
Jag önskar att få sprida glädje, energi och inspiration,
men även eftertanke och reflektion.
Gör aktiva val och välj livet oavsett omständigheter. Låt inget eller ingen få stjäla din glädje! Allt gott! Stor kram //Paulina