Posttraumatisk stress efter pistolhot (sann berättelse) 

Under this text, on this page, you find Google Translate.

”Trygg i egen famn”

Jag hör motorljudet komma närmare och någon kör, alldeles för fort, in på gårdsplanen. Små­stenen får ge vika för bilens aggressiva framfart och marken blir bar av jord när däcken forcerar småstenen i små vallar framför sig, då föraren tvärbromsar framför vår ytterdörr. Dörren slängs upp och strax efter kommer en man in och jag förstår med ens att detta kan handla om liv eller död.

Jag har slutat andas och står så still jag bara kan. Framför mig står han, den store, mörk­hårige mannen som precis stormat in mitt i kvällsmatens familjegemenskap. Maten är nästintill uppäten, bara mjölken finns kvar i mitt halvfulla glas. Matsituationen vände tvärt från småpratet mellan oss syskon, till en situation som bjöd på en växande, förstelnande rädsla, när han valde att ta sig rätten att göra intrång i vårt hem. Ett hem, den plats som ska vara fredad från obehöriga, ett väl skyddat bo där alla mina skydd och försvar borde få ligga i dvala. I stället fick jag lära mig att ”var på din vakt, det finns ingen säker plats…”.

gun-1678989_640 Fotocred: Pixabay

Den lilla flicka jag är står som förstelnad, måtte jag

kunna stå så still att jag inte väcker det i honom som gör att han vill avfyra sitt vapen. Pistolen han har i sin hand rör sig, än hit, än dit. Det finns ingen logik eller något fast mönster i rörelserna. Varje gång mynningen riktas mot mig stel­nar jag till än lite mer. Jag är rädd. Jag är så rädd. Mannens rörelser är oförutsägbara och han ving­lar fram och tillbaka medan han försöker konversera genom sitt sluddriga tal. Jag hör inte orden, men jag vet att här bör jag inte vara kvar. Lilla jag behöver en hand som leder mig mot en trygg plats och bort från det som håller på att ske. Jag behöver en famn att krypa upp i, en stor och trygg famn. Jag vågar inte säga något, men inuti mig ropar jag i panik; Vem kan hjälpa mig? Snälla, kan någon hjälpa mig? Far? Mor? Far försöker få mannen att lägga ifrån sig pistolen, men blir utan framgång. Mor är som fastfryst, säkert rädd även hon. Vem ska hjälpa mig? Vem ska ge mig den trygghet jag behöver?

Inne i mitt inre letar jag efter lösningar, hur ska jag göra för att komma bort från situa­tion­en? Vågar jag röra mig? Om ingen annan kan hjälpa mig i detta, då måste jag göra något på egen hand. Jag tar sats, vänder ryggen mot mannen och springer in på närmaste toalett, låser dörren och känner efter en extra gång, behöver veta att den verkligen är låst. Toaletten är varm och skön. Den är inte stor men det är inte jag heller. Jag kryper ihop i fosterställning och gör mig så liten som möjligt på golvet. Jag håller om mig själv med mina armar och söker tryggheten i min egen famn. Inte så mycket till trygghet när en nioåring försöker skydda sig själv. Inga stora muskler som kan försvara, ingen trygg famn som kan omsluta så mycket bättre än mina egna, taniga armar. Men jag gjorde det! Jag stod upp för mig själv i en hotfull situation, livrädd men handlingskraftig.

Denna händelse har påverkat mig mycket genom livet och den har varit upphov till många år av posttraumatisk stress. När jag var liten fanns det ingen tanke på att ta mig till någon psykolog för att hantera det jag varit med om. Inte förrän hösten 2015 bestämde jag mig för att själv ta tag i bearbetningen då det gamla minnet fortfarande påverkade mig till det negativa. Augusti t.o.m. december -15 gick jag hos Pamela Sjödin Cambell, legitimerad psykoterapeut, på EMDR (Eye movement desensitization and reprocessing) terapi. Där fick jag hjälp med att göra om minnet så att det inte längre ska kunna påverka mig på det negativa sätt som det har gjort tidigare. Jag rekommenderar metoden varmt!

Mina syskon och mina föräldrar har säkert en annan berättelse att berätta gällande samma situation. Men, denna berättelse är min, bara min. Vill poängtera att jag inte anklagar någon för något i det jag skriver. Däremot vill jag, genom detta, berätta ”my side of the story”.

Det finns alltid en historia bakom varje vuxen och varje barn. Det finns en anledning till att vi är de vi är. Var försiktig med att döma någon annan, det finns många bräckliga själar där ute. Kram på er!

Annonser

5 reaktioner på ”Posttraumatisk stress efter pistolhot (sann berättelse) 

  1. Så. hemskt. Har ju vetat men har nog inte fattat ändå. Kanske har allvaret i händelsen slätats över. Av mig och kanske även av den/de som berättat och pratat om det. För att skydda. Såklart att det har påverkat dig. KRAM

    Gilla

    1. Händelser påverkar oss olika, detta är min upplevelse. Inte säkert att de andra upplevde situationen så traumatisk som jag gjorde och därav blir återberättandet därefter. Jag lägger inte något på någon i det jag skriver, vill bara dela med mig. Tack för din omtanke! KRAM!

      Gilla

      1. Förstår att du inte lägger något på någon. Det vill inte jag heller. Det är ganska troligt att det är från dig jag hört det från början 😉 KRAM

        Gilla

  2. Tack för att du berättar. Håller med – varje person, liten som stor, har rätt till sina minnen. Att dela och lyssna skapar stor förståelse. Kram

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s