Sex, träning och stygn efter framfallsoperation

Fyra veckor kunde jag läsa mig till, då är allt läkt efter framfallsoperationen. Kanon! Då bokar vi hotell, firar att läkningsprocessen är över och att vi har varit tillsammans i 20 år. Bara min man och jag, spa och hopp i sänghalmen. Det här blir kalas!

Ja, det kunde bli kalas om inte mina stygn satt kvar efter operationen. Trådarna som använts har stuckit mig av och till så, nja kanske inte de bästa förutsättningarna för en lyckad hotellnatt med mannen med tanke på de förväntningarna som finns på en sådan utflykt. Som väl är så blev det superbra ändå, vi fick bara ändra lite på våra planer 😉

Ja, hur har det nu gått efter den där operationen av framfall rectocele? Det mesta har flutit på som det ska, absolut, men det finns fortfarande lite oklarheter kvar för mig.

 

Vilken väg tillbaka är det som gäller med träningen?

I stora drag så vet jag vad jag får göra och vad jag inte får göra i träningsväg (se tidigare inlägg kring framfall, där presenterar jag vad du får och inte får göra), men jag har inte full koll på vad som gäller för just mig, om hur fort jag kan processera i upptrappningen av intensitet och belastning.  Informationen från läkaren har varit väldigt knapphändig på detta område. Med tanke på att jag inte får bära mer än 5kg under de första sex veckorna, så förstår jag att jag måste vara försiktig i mitt förfarande även om jag känner mig pigg och stark.

[wpvideo K48bjPKO]

Filmklipp på en övning som är bra för rörligheten i bröstryggen och längs hela ryggraden. Den är även stabiliserande för skulderbladspartiet. Armarna ska vara raka under hela övningen (även om jag inte lyckas helt med det på filmen).

Träningen efter framfallsoperationen har jag lagt upp så här:

1. De första veckorna hade jag fullständig vila, tog inte ens någon promenad. Det enda som stod på “schemat” var att göra mina andnings- och bäckenbottenövningar, vilka jag har fortsatt med varje dag sen dess.
2. Mellan v. 2-4 började jag med kortare promenader. Rundorna var bara 15-20 minuter långa och i ganska lugnt tempo. Tog det extra försiktigt i upp- och nedförsbackar då jag kände att det ökade belastningen i bäckenbotten. Jag kan rekommendera att använda mjuka skor, att ta sig fram med hårdare finskor ger ingen behagligt stötdämpning 😉
3. Efter 4 veckor körde jag igång med 30 min styrka (med enbart min kropp som motstånd) och jag ökade mina promenader i både intensitet och längd så att även de varade i en halvtimma. Varannan dag promenad, varannan dag styrka. Det är här jag är nu och jag kommer nog fortsätta så under några veckor framöver med mål om att öka längd och intensitet både när det gäller promenaderna och styrkan. Det är lite att gissa sig fram och jag önskar att jag hade fått bättre information kring vad som gäller för mig, men så länge jag är försiktig och det känns stabilt och bra så hoppas jag att jag går rätt väg.

När är stygnen borta?

Jag har fått info om att jag kan ha sex efter att det läkt, ca 4 veckor. Med den informationen har jag trott att stygnen är borta inom samma tidsram. För att ha sex innan stygnen är borta, det är i alla fall inget alternativ för mig, särskilt inte med tanke på att de små trådarna har stuckit mig där de sitter. När jag insåg att de inte var försvunna efter fyra veckor så har jag förstått att det kan ta upp till två månader innan stygnen är helt borta efter en framfallsoperation. Något som dock är positivt i detta är att mina stygn går bort av sig själv, jag behöver inte genomlida någon manuell borttagning av dem.

 

Komplikationer vid framfallsoperation, har jag fått det?

Något är “där” som inte varit där innan och då snackar jag inte stygn. Hur vet jag att allt är som det ska vara? Något som var självklart för mig var att jag skulle få komma på ett återbesök för att följa upp resultatet. Jag vill veta om allt gått bra, ser bra ut och att allt nu funkar som det ska. Tyvärr är det inte så, inte på Varbergs gynekologmottagning i all fall. Efter en del tjatande har jag dock fått en telefontid med min läkare, hur nu hon ska få en överblick via telefon… Det kanske blir ett videosamtal över Skype 😀 

Summa summarum så står jag fortfarande som ett stort frågetecken: När får jag göra vad och med vilken belastning?! Hoppas att läkaren kan ge mig svar på mina frågor när vi talas vi, fram tills dess får jag gå på magkänslan. Har du personlig erfarenhet av “vägen tillbaka” så tar jag tacksamt emot kommentarer och mail om det!

 

—

Jag önskar att få sprida glädje, energi och inspiration,
men även eftertanke och reflektion.

Gör aktiva val och välj livet oavsett omständigheter. Låt inget eller ingen få stjäla din glädje! Allt gott! Stor kram //Paulina