Jag har haft kronisk huvudvärk under 18 år, nästan halva mitt liv. Ena perioden var mellan årskurs 5 till årskurs 9, andra perioden har varit från 2004 och är pågående. Under första perioden tog huvudvärken bokstavligen mitt liv; jag var borta från högstadiet ca 1,5 år av 3, antingen så drog jag omkring i huset som en vandrande zombie eller så var jag på mitt rum och tyckte synd om mig själv. Livet var nattsvart och jag levde alldeles för mycket i ”varför jag?!”, ”varför ska jag behöva ha det så här?!”.
När värken återigen tog sitt fäste, tog jag ett beslut om att den, denna gången, inte skulle få stjäla mitt liv. Denna gången hade jag alltför mycket på spel och sen hade jag den levda erfarenheten med mig sedan förra huvudvärksperioden. Nu hade jag egen familj med flera barn och jag var inte beredd att återigen gå in i zombieland, landet som tömmer en på livsglädje istället för att fylla på med livets goda.
Faktiskt, ”fake it until you make it”, har varit, och är, min paradgrej när det gäller huvudvärken. Den lurar både andra och mig själv och summa summarum är att jag mår bra av att leva utifrån dessa ord. Egentligen tycker jag att det låter falskt, påklistrat och ytligt, men samtidigt har det varit ord som lett mig in i långt mycket mer glädje än vad ”varför jag?!” gjorde då för länge sen.
Idag, tisdagen den 31/10, är det däremot en dag där ”fake it until you make it” inte höll hela vägen ut. Jag orkade hålla skenet uppe under den största delen på jobbet och jag hade en liten stund under eftermiddagen, när jag klippte mina pojkar, då huvudvärken inte fullkomligt nockade mig. Men, sen gick det tyvärr inte längre. Ibumetintabletten som jag tog för någon timma sen ville inte ens hjälpa mig av med den värsta spetsen av huvudvärken. Ingen rolig dag alls…
Jag skulle egentligen suttit på första mötet för kyrkofullmäktige ikväll. Plikten och lojaliteten är stark i mig och jag har vänt och vridit på möjligheterna att kunna ta mig dit. Jag är ju ändå blivit invald och har ett ansvar både inför de andra som sitter med i fullmäktige, men också mot de som valt in mig. Men, när man ligger på sängen och huvudet pulserar och man knappt orkar med sig själv, då får man någonstans inse att även ”fake it until you make it” har sina begränsningar.
Foto: Pixabay.com
Jag sätter mig på toaletten, en tår rullar ner för min kind. Inte för att jag missar fullmäktigemötet, inte för att det gör fruktansvärt ont, nej, tårarna vittnar om rädslan för att det ska fortsätta så här; att jag kommer få en huvudvärk som kontrollerar mig istället för att jag kontrollerar den.
Någonstans i ett jag som inte orkar, så är det ändå så att det finns en vilja och ett beslut om att JAG VÄGRAR att gå in under den rädslan! Här måste jag ta ett aktivt val för att inte bli fullständigt sänkt. Jag behöver en överlevnadsstrategi för att ”vinna kampen”. Jag väljer att tänka att ”allt har sin tid”; denna period får vara jobbigare än vanligt, men den kommer gå över. Det har hållit i sig ett par veckor och gått lite fram och tillbaka, och det kommer jag låta den göra. Jag ska försöka lyssna på min kropp och ”fake:a” lite mindre – när värken är mildare då kan jag köra på, men när värken är som nu, då måste jag säga nej både till mina egna och andras ”borden och bör”. Jag säger inte att det är lätt, men jag säger att jag ska försöka och det får vara good enough 😉
I morgon är en ny dag och den längtar jag efter!
—
Jag önskar att få sprida glädje, energi och inspiration,
men även eftertanke och reflektion.
Gör aktiva val och välj livet oavsett omständigheter. Låt inget eller ingen få stjäla din glädje! Allt gott! Stor kram //Paulina