Detta blogginlägg är helt och fullt tillägnat Louise Johansson f.d. Knutsson. En kvinna, svårt drabbad av livets orättvisor. I skrivandets stund andas du och lever fullt ut av de dagar som är dina. Om en tid kommer du inte längre att vara kvar. Jag hoppas att andra, genom detta inlägg, ska få del av allt det du besitter i kraft, mod och öppenhet om livet och om den död som väntar oss alla. Text och bilder är godkända av Louise.
En attityd som håller genom allt
Ambulansen var på väg. Precis som flera gånger tidigare stod jag vid Louises sida mitt i en situation som var utom vår kontroll. Något hände med henne, något vi inte förstod. Denna gången var vi på läger med skolan. Jag minns att det var mörkt, det var kväll.
Ambulansen var på väg ännu en gång, vid detta tillfället kom helikoptern och tog med sig Louise. Vi hade varit på promenad med skolan, nära havet och dess vida sanddynor vid kusten i Båstad. Vad hände med min vän? Åt hon inte tillräckligt? Vad var det som var fel i hennes kropp?
Redan då, när vi gick på högstadiet, bar hon på attityden, “ja, detta händer mig, men låt oss fortsätta med det vi höll på med. Detta ska inte stoppa mig.” Idag besitter hon samma attityd, trots förlamad kropp och en dödsdom som gick ut i somras. “Jag bestämmer själv när jag ska dö” säger hon med stöd av sin inneboende styrka och sitt starka kontrollbehov.
Livets bördor
Alla har vi våra bördor att bära och vi är alla mer eller mindre drabbade av livets törnar. Louise är en av dem som har fått mycket att slita med. När vi var yngre var Louises liv kantat av tillfällen då hon svimmade, det visade sig senare att hon hade epilepsi, något som läkarna först kom fram till flera år efter att våra vägar skiljts. För nästan 15 år sen blev hon rullstolsbunden efter att ha blivit påkörd bakifrån. Hon blev förlamad från midjan och neråt och i samband med detta miste hon sin möjlighet till att kunna bli gravid. Man kan tycka att det borde vara nog…
…men, i somras var det ett år sedan det konstaterades att hon hade fått en cancerform som spridit sig i hela hennes lymfsystem, samt till metastaserna i hypofysen. Dödsdomen var daterat till i somras, men Louise lever fortfarande och gör det varje dag utifrån att varje dag är den sista och att hon vill få ut det mesta av livet så länge hon fortfarande lever.
Bucketlist
När Louise fick reda på att hon hade så kort tid kvar att leva, gjorde hon en bucketlist med alla saker hon ville uppleva innan livet skulle tas ifrån henne. I samband med detta startade hon även en insamling för att kunna täcka kostnaderna för hennes bucketlist. Listan innehöll allt från en resa till Australien till att störta ett flygplan i en flygsimulator. Hon ville hoppa fallskärm, gå på konsert med Ed Sheeran och mycket därtill.
2018-07-09 “Grattis till livet”. Döden tog inte Louise i somras som läkarna sagt, hon lever vidare med sina drömmar och väljer att gå framåt oavsett vad sjukvården säger.
I slutet av sommaren öppnade Louise sin drömbutik på Öland. En barnbutik som även finns tillgänglig på nätet. Produkterna är allt från kläder till förvaring, produkter som Louise själv har producerat, men också produkter från andra mer kända märken.
Louise, en vän jag var glad i
Jag kände Louise under den tiden vi gick i grundskolan. Vi delade våra vardagar mellan lekis och nian och hann skapa många minnen tillsammans. När högstadiet avslutats delades våra vägar och p.g.a. av olika anledningar tappade vi kontakten med varandra fram till att Louise tog kontakt med mig för en tid sedan. Hon hade varit inne och läst på min blogg och reflekterat över våra tidigare år tillsammans. Jag är evigt tacksam för att hon hörde av sig, jag fick vara med då när det var jobbigt i skolan, jag får va med nu när slutet är nära. Det är på något sätt ett privilegium att få vara del i någon annans smärta, även om jag nu bara är det på håll.
Louise är en förebild för mig och många andra och jag vill dela vidare av vad hon har att säga. Det är så lätt att man deppar ihop för minsta möjliga motstånd, men det gör inte Louise och hon ger mig, och säkert många fler, ett perspektiv på livet som kan va värt att fundera över. Lev nu, imorgon kan det vara försent. Lägg inte energin på fel saker, tanken är att du ska få leva, leva livet.
Det är en kamp om liv och död
Det är en kamp som sker i hennes kropp. Organen orkar inte alltid med och förr eller senare kommer kroppen säga stopp. Behandlingarna är många och medicineringen påtaglig. Hon får inte längre flyga och hon har fått hjärtstillestånd vid ett par tillfällen. Men fram tills dess att kroppen säger stopp för gott, så kommer det vara en kamp. En smärtsam kamp där vissa dagar är som ett skrik från avgrundens mörker medan andra dagar kommer upplevas som en guldkant med högt levnadsvärde.
Nedanstående dikter och tankar är plockade från Louises Facebooksida.
“Jag känner att dörren till mitt innersta sakta stängs igen.
Gnisslande och vindande känner jag hur otäckt den sakta rör sig. Det gör ont, jag är rädd, rädd för att sluta leva.
Jag kämpar vilt för att den skall förbli öppen, men den ber mig att släppa taget, att sluta kämpa.
Jag blir allt mer svagare. Vad händer om jag gör den till viljes? Sorg och vrede hotar bakom varje tår.
Det gör ont, jag är rädd men kommer inte ge upp.
Jag ska bevisa för mig själv att läkarna har fel. Jag ska leva innan jag dör. Jag ska kämpa innan jag lägger mig och jag ska uppleva mina äventyr innan det tar slut.”
“Min onkolog bad mig skriva ett brev till cancern för att sätta ord på mina känslor, men jag valde att se det från ett annat perspektiv.
Kära Louise, jag är cancer. Hur är läget, njuter du av vädret? Jag skojar bara, jag kan inte prata, du kan inte se mig, jag har inga tankar, jag bara började växa inuti dig och ju mer jag växer, ju mer dör du. Jag är som en väldigt krävande vän. Men jag är inte din vän. Jag bryr mig inte om dig eller vem du är. Jag väntade bara på de rätta förhållandena för att existera. Och vid något tillfälle spenderade du för mycket tid i solen, eller hade dåligt DNA. Du kanske bara hade otur. Det var allt jag behövde. Du är bara en petriskål. Tack för ekosystemet. Kram Cancer”
“Att se begravningar som en triumf är ett japanskt ordspråk. Vad betyder det? Det betyder att livet är fullt av stunder då man kan välja att le eller inte le. Låt oss vara ärliga. Önskar jag att jag var frisk, absolut. Visst önskar jag att det fanns mer ork i min kropp. Men det sista året har lärt mig så mycket att jag vägrar tro att cancern inom mig är en mördare. Det betyder inte att det är kul. Men vi kan alla välja. Och jag väljer att le. Det är min triumf. Många saker var kyssar, cancern var gråt. Så du kommer ta mig ifrån allt detta men du påminner mig om att göra intryck och att jag är omgiven av kärlek varje dag och bara det i sig är värdefullt för mig.”
Om man verkligen vill något så finns inga hinder, bara möjligheter!
Ja, trots kampen så verkar det inte finnas något som stoppar Louise. De dagar hon mår ok, de dagarna tar hon vara på och hon hittar möjligheter där hinder finns. Hon kitear, hon suppar, hon skjuter och tar för sig av vad livet har att ge.
Louises kommande död och min tro
Louise är inte troende, hon har varit med om för mycket för att kunna vara det säger hon. Jag, som troende, har jag svårt att förstå att jag skulle kunna ha en vila inför att dö om jag inte trodde att någon kommer ta hand om mig och de mina efter att jag lämnat livet. Men å andra sidan så har jag aldrig varit i Louises skor, det verkar ju gå bra. Visst, hon har dödsångest emellanåt, men hon reser sig och går vidare med frid även då hon vet att hon när som helst kan lämna detta livet. Starkt. Hur hon fixar det, det vet jag inte, men hon gör det.
En vacker men sorgsen bild
Det är ni två nu. Ni gråter tillsammans, ni skrattar tillsammans och delar varje minut ni har på bästa sätt. Ni bär varandra i denna bittra sanning om att Louise ska lämna er tvåsamhet. När jag själv möter mina tankar om att jag skulle lämna min man, eller tvärtom, så motar jag dem. Jag motar dem för att jag kan mota dem. Ni däremot, ni har inget val. Ni måste möta den hemska tanken om att en kommer stå ensam kvar. Efter att ha lyssnat på “Vila i frid” (länk finns nedan) så förstår jag att ni delar allt och jag hoppas att du som står vid Louises sida också får äga samma frid som Louise har. En frid, men också ett hopp inför framtiden om att du ska få möta Louises önskan om att du så småningom ska få träffa någon annan att dela livet med. Jag kan inte förstå smärtan ni lever med, jag vill inte ens ta in den, den är för mig alldeles för stor…
201710 – Vi löser mord på Wapnö
Ta emot av det Louise ger – ge hennes lidande en större mening
När jag tittar på mina egna smärtor som jag lever med, kronisk huvudvärk och rester av en lång utbrändhet, så kan jag finna tröst och styrka i att min berättelse kan få ge stöd åt någon annan. Jag brukar säga det; om bara en enda person blir hjälpt av det som jag har gått igenom, och som jag delar med mig av, så är det värt en stor del av smärtan.
Ta emot av det Louise ger vidare av – ge hennes lidande en större mening. Läs gärna de artiklar som handlar om Louise. Hennes styrka, hennes ro och frid över situationen är helt fantastisk och jag tror att hon kan ge vidare av sin kraft till andra som är i liknande situationer. Framförallt ska ni lyssna på “Vila i frid”. Där får ni höra den frid och den styrka hon besitter och framförallt den ödmjukhet hon har inför att det är som det är. Hennes riktning och uppmuntran till oss andra är självklar; lägg den dyrbara energi du har på det som är viktigast – det andra kan ni välja bort. Även om man själv inte står för döden så tror jag att detta är något som vi alla kan ta med oss, välj det som ger liv!
Louise, det finns bara en av dig och det är du. Fortsätt leva livet på ditt sätt, du gör det så himla mycket bättre än många av oss andra!
Du omfamnar livet till fullo och min gissning är att du kommer omfamna din död med samma hängivelse. Dagen kommer kommer när du inte längre orkar eller vill, dagen kommer komma när du tar ditt sista andetag. Det kommer bli tomt för de dina, en stor personlighet lämnar stora spår. Men du, du kommer alltid leva vidare genom det hopp, den styrka och den kraft som du har spridit till andra människor runt dig. När du slutar andas kommer andra andas vidare av vad du har gett ut av dig själv.
Never be ashamed of a scar. It simply means you were stronger than whatever tried to hurt you! (En tatuering Louise bär på sin högra arm)
Tack för att jag får dela vidare Louise, det är ett privilegium.
Länkar till ljudupptagningar, tidningsartiklar och blogginlägg
Intervju med Johanna Koljonen, för stiftelsen IGNIS
Hemmets intervju
https://www.hemmets.se/louise-om-cancern-jag-forbereder-mig-pa-att-do-men-just-nu-lever-jag-i-190/
Brainandsoul
http://brainandsoul.org/the-loong-goodbye-louise-johansson/
Aftonbladet
https://www.aftonbladet.se/svenskahjaltar/a/OVKbw/cancern-stoppar-inte-louises-drommar-jag-ska-leva-fullt-ut
Jag önskar att få sprida glädje, energi och inspiration,
men även eftertanke och reflektion.
Gör aktiva val och välj livet oavsett omständigheter. Låt inget eller ingen få stjäla din glädje! Allt gott! Stor kram //Paulina
